Skogsmulle eller inte

Jag bad snällt till Erik att vi skulle skippa skogen, dra till Haga istället och köpa en gran för sisådär 200 spänn...men sagt är sagt tyckte E och iväg drog vi.
Tydligen hade jag sagt för etag sen att jag själv ville hugga en gran iår, antagligen skedde detta när jag satt ihopkuren i soffan under en filt och drömde om en fin gran. Jag ångrade mig skarpt vid åtta imorse när det iiiisade kyla ute samt att alla granar säkerligen var täckta med snö.
Vi skumpade in i skogen, hack i häl på Eriks morbröder...både jag och E;s bror mats såg granar i diket som vi ville ta men djupare in skulle vi.
När vi väl var framme tog det bara ca 2 minuter så hade morbror Lennart skakat fram en gran, en helt perfekt liten plutt.
Mats och jag utbytte nöjda blickar att det så kort tid medans E kände stor besvikelse. För att få utlopp för sina känslor hoppade han runt i skogen etag, han tröttnade när han var genomsur om strumporna.
Jag kan inte riktigt bestämma mig vad jag tycker om naturen egentligen.
Jag älskar att vara nära den bara jag får ha det bekvämt.
Så vad göra?
Jo; om jag får en skön soffa där på nån skogsväg med ett parasoll ovanför, myggskydd omkring mig och kall dricka så kan jag sitta där medans E plockar svamp, klättrar i träd eller vad man nu gör i skogen. Då är jag ju liksom delaktig fastän vi båda är nöjda...smart. Jo tack.

Annars har det inte hänt så mycket, jobbat, jobbat och pluggat....sov hos syster K i fredags för att fira henne på morgonen.
Det är ju en upplevelse att stiga upp med tre barn för att göra en "hemlig" födelsedagsfrukost. En skjuter snor, en annan vill spy för det luktar prutt. Det blir bråk om vem det nu var som pruttade eftersom det tydligen är prestige i det. Min pedagogiska tävling om vem som ska få den sista risifruttin spårar ut totalt med hysteriskt trotsanfall. Så kan det va...men jag älskar det. Tur för dom att dom är mosters älsklingar.


Minijul hos Theos farmor






Födelsedagsfest för Karin








Dags att hugga julgran.


Morbror Lennart.






Sura fötter.


SkogsmulleTheo.


Finbesök idag av Algot, Lisa och Micke.
Theo lämnade snällt över sin julklapp men ångrade sedan sitt val.


Spännade med A-B;s julklapp.




Prins 1.


Prins 2.


Julfika.


Minijulafton 2.



GodNatt!!

Ullared

När jag sätter klockan på 02.00 för att väckas undrar man ju vad man håller på med. Tanken blir desto starkare när man går upp, sminkar sig och hela kroppen skriker sova. Detta gör jag alltså för att få shoppa. Fullt frivilligt alltså.
När jag väl satt på bussen andades foket upp luften och jag fick lätt panik på den torra luften...tillslut somnade jag, efter varm choklad och äggmacka. Somnade på min Anna och sov som en gris.
Välkommen till Ullared, shop till you drop är deras motto och det gör man verkligen. Man shoppar tills armarna värker och huvudet snurrar. Jag skiter i att benet värker och jag är nära att spy, vi slår oss fram och jag älskar det.
Dålig vana jag börjar få...verkligen.
Orolig för att bli påkörd på benet stormade vi fram, (eller snarare kröp som myror, en meter och man var fast.)
Tydligen är det bara ett visst folk som åker till Ullared...vad nu det innebär. Skönt folk enligt min mening :D
Jag tyckte ändå att jag var duktig som skrev upp allt jag köpt för att hålla vissa mått...gjorde dock en missbedömning därnånstans...på ett par tusen hur nu det kunde ske?
Jag känner hur jag får hjärtklappning när jag ska betala...bestämmer mig snabbt för att det är nått fel på han i kassan och inte mina inköp.
Betalar snällt och granskar kvittot...kanske mitt fel ändå.



En trött shoppare.


Min överfulla vagn.


Hemma igen...trötta och glada och väntar på skjuts.




Erik gillade "verkligen" mitt kvitto.

Nu väntar söndagsmiddag hos mor o far, plugg och leka pip.

Godmorgon!!

Snart så...

Nacken värker, jag känner av att jag blivit påkörd ganska hårt...ipren hjälper INTE...inte ett skit. Minns att jag har en tablett kvar från akuten, ta den här så slappnar du av bättre i nacken tror jag mig minnas att läkaren sa. Hmmm perfekt, precis vad jag behöver så jag klarar dagens seminarium.
En timme går...värken släpper och jag är glad att jag inte känner några biverkningar. Väl inne på seminariet börjar jag känna mig varm i kroppen men ändå iskall om händerna, hjärtat börjar bulta och jag känner en stark instinkt att lägga mig ner och sova.
Eftersom jag håller i seminariet försöker jag med alla mina sinnen koncentrera mig på svaren jag får av mina klasskamrater på frågorna jag ställer, det tar ca 2 sekunder sen glömmer jag bort vad dom sa. Fröken tittar på mig och väntar på att jag ska ställa en följdfråga...det känns omöjligt eftersom jag varken minns vad jag frågade tidigare eller vad jag fick för svar. Ögonen vill knappt landa på bokstäverna och jag riktigt ruskar om huvudet för att överhuvudtaget fatta nånting.
Fröken upplyser mig om att hon tycker det går en aning segt...tack för det. Kändes inte som jag ville kontra det med att jag svalt morfin innan jag gick in. (Det fattade jag inte förrens efteråt dock.)
Jag ger er härmed en liten varning...ta inte en stark smärtstillande tablett innan du går på ett seminarium. Det slutar bara på ett sätt....inte alls.
Påvägen hem känns det åter som jag är gravid, jag vill spy såfort jag känner en lukt och folkmassan på Theos lucia gör det inte bättre.
Jag trycker i mig pepparkakor för att stilla illamåendet, står nära nödutgången för att inte spy ner nåns hår med glitter i.
För en stund gick det över för så söt som Theo var får vad som helst att stå stilla, min lilla prins satt där framme hela tiden. Jag dök ner i nacken på den framför för att inte framkalla gråt. Fler och fler föräldrar foick vara med i tåget när deras små upptäckte dom.
Rolig syn men framför allt fantastisk.
Stolt mor hittåt!!

Kvällen sen var bara seg och spyig....natten gav en djuuup och tung sömn.

Har kännt av det idag med...livrädd att det ska hålla i sig till Ullared.
Så kan det ju bara inte vara, jag är så shoppingsugen att jag skulle tycka det var kul om affären bara skulle vara full med disktrasor.
Men framför allt vill jag sitta i bussen och fnittra, dra snuskiga skämt i bussens mick (uppskattas bara av vissa) och bara vara.
Ja tack...Ullared here we come...for sure.


Världens gulligaste luciatåg.






Gurra som var både tomte och pepparkaksgubbe.


En törstig artist.


Lussefika med farmor.


Herr o fru pepparkaka.


Sötisar.


Hejdå kramar i massor.

Sådärja...nu ska jag återgå till mitt paper, göra matsäck och ladda inför Idolfinal.
Så kan också en fredagseftermiddag se ut.

Godeftermiddag!!

Jul jul strååålande jul.

Jag står och glor surt på de gråaste träden jag sett, i ett av dom hänger en julbelysnings-slinga och försöker lysa med sitt budskap....att nu är julen här, mys på, vad glad!!
Jag blir ännu surare på att inte julkänslan tagit mig med storm än, inte iår heller. Jag har gjort mitt bästa för att komma i stämning men det verkar omöjligt--jag skyller mkt av det här på vädret. Julbelysningarna utomhus skvallrar snarare om att någon glömt ta ner dom, att julvädret varit förbi för länge sen.
Bussen kommer, torktork med handdes. på röret jag måste stå och hålla i, missar nästa buss, svär högt och bryr mig inte ett skit om att folk glor. Jag bryr mig inte-känslan har varit strak hos mig de senaste dagarna.
Humöret stiger dock ngt när jag läser i expressen att det ska bli kallt nästa vecka, 50 procents chans att det blir en vit jul. Hmmm.
Jag har aldrig tidigare upplevt jultröttheten som alla pratar om, kanske för att det här är första året som jag verkligen jobbar arslet av mig för att få allt att gå ihop. Så kanske, slår den lite extra hårt mot sitt nya offer.
Jag börjar dagdrömma....det gör jag alltid när det blir för mkt runt omkring mig. Dagdrömmer alltid om samma sak, landet. Det har jag gjort sen jag var liten. Jag minns det jätteväl. Såfort det var jobbigt så blundade jag och så var jag där. Bland blommor, hästar och frihet. Det är min lugna plats....och återigen är jag där i tankarna.
Jag blir nästan förvånad, julen har alltid varit min favorit-tid och nu känns den ingenting. Vad händer?
Theo verkar inte heller vara stormförtjust, såfort jag säger tomte backar han och säger nej nej nej nej.
Igår åt han på en tomtechoklad, han mumsade glatt i sig tills han vecklade upp pappret och upptäckte attdet var en tomte han mosade i sig. Då slängde han iväg den med ett skrik och var chockad en lång stund. Tomten fick flytta in i kylen, och där får han bo kvar.
Jag hoppas fortfarande på att känslan ska infinna sig snart, kanske hos mor o far?
Kanske när granen kommer upp?
Kanske när jag tvingas vara jultomte som varje år, kanske när jag ramlar ute för den j****a tomtemasken åker på sidan när jag ska knacka på altandörren för att överraska alla barn. Ingen brukar ens vända på huvet i soffan där dom sitter, alla fattar att det är moster, däremot kanske jag kan ge men för livet till min stackars son?


Förra årets gran kan ju väcka vilken surpuppa som helst till julkänsla.

God förmiddag!!


Jag tror och hoppas fortfarande på

Dilemman

Dagens "svåra" dilemman.

-Theo vägrar klä på sig, äta, byta blöja samt borsta tänderna när man har ca 4 minuter på sig att gå till BVC
-Jag har så fettigt hår att jag kan dela in det i olika klumpar (man vill ju se respektabel ut när man går till BVC...något jag fått för mig.)
-Theo skriker hela vägen, vägrar gå in till det traumatiska vaccin-BVC, skriker NEEEEEJ åt doktorn och gör sitt bästa för att slå till henne.
-Mitt mammahjärta gråter när jag måste lämna en gråtande miniapa för att gå på tråkig föreläsning.
-Det regnar och mitt fettiga hår börjar rinna med konstig konsistens.
-Bussen är så full så jag måste sitta i framrutan, känns säkert.
-Föreläsningen visar sig vara så tråkig så jag skriver Ullaredsinköpslista istället, räknar fråknar på armarna samt ställer diagnos på killens leverfläck i nacken framför mig.
-Mitt ben värker för jag ska vara cool att gå utan kryckor, jag haltar hela dagen som en gammal alkis.
-Jag känner mig ensam och vilse i skolan fast jag har människor omkring mig hela tiden.
-Jag förundras över hur man kan få NOLL poäng på den fråga på tentan jag var mest säker på.
-Hämtar en trött och hängig kille från dagis...planerar om veckan för att kunna vara hemma.
-Sätter igång storbak (igen) med Theo, han tröttnar när vi vispat ägg och socker poröst och resten av bakningen sker med blandade aktiviteter, bland annat med kladdiga fingrar leta "plyplan" på youtube till T.
-Skiter i att plugga, Ullared känns viktigt att kolla på samt att prata 2 timmar i telefon.
-Skäms för att inte ha pluggat...kan tydligen bara göra det med eld i baken.

Min dag....inga stora problem, bara en helt vanlig regnig dag som man helst bara hade velat tillbringa hemma...under filten...med mina apor.


Julbak...än så länge hade jag sällskap.


Resultatet...tappade formen men smakade utsökt.










Vem orkar göra egen?


Nu för tiden kör vi stenhårt med hjälm i den här familjen.


Lite morgonmys när kusin Olle sov över.

Godnatt.

Ett besök på sjukan

Jag brukar fundera på vad som skulle krävas för att jag ska sluta oroa mig för saker som möjligtvis kan hända och istället leva i nuet. Ett litet tecken sådär så jag förstår att jag inte kan kontrollera allt i livet.
Ett litet tecken blev det inte direkt, utan snarare en rejäl smäll i huvet som gick rakt in i mitt medvetande.
Efter ett återbesök hos massören kände jag mig mjuk och fin i kroppen och cyklade hem, snabbt som tusan så jag skulle hinna pussa lillapan godnatt. Jag hann dock inte känna av den där avslappnade känslan i kroppen särskilt länge då en bil, som tydligen hade lika bråttom som jag körde rakt på mig.
Starka ljus från framljusen, en hög bank på bilen, skenet av gatulyktorna när jag for upp i luften och tanken-nu dör jag...jag vill INTE...är det jag starkt minns. Kaos bland minst 10 nyfikna åskådare och föraren som fick panik. Ambulanser kom, polis, brandmän, föraren skrek att jag hade stora knölar i huvet som jag fick när jag bankade i bilen (det visade sig vara min alien-huvudform vilket jag ilsket informerade han om), jag bölade, skrek rakt ut om vartannat och gubbarna bråkade om vem av dom som höll mitt huvud mest rakt.
Sen gick allt så fort, in på akuten, jag fick mer och mer ont i huvudet och nacken vilket gav mig panik att jag hade fått nån blödning eller nått, upp på röntgen, pussa på Erik, gråta, vara rädd, frågor som hur blir det med ullared ställdes till E (nödvändig fråga just då kände jag) men framför allt kände jag tacksamhet..
Tacksamhet för att jag jag levde, tacksamhet för att jag hade skyddsänglar som vakade över mig....tacksam över att jag fick gå och klappa på en snusandes Theo igen.
Vi lärde oss 2 saker den kvällen....ta vara på nuet och använd hjälm.
Man räknar inte direkt med att det ska hända sånna saker som att man går och blir påkörd, man aktar sig ju alltid, kollar en o två ggr innan man går över gatan och funderar inte så mkt mer på det.
Även om jag tyckte det var ett lite vääääl hårt tecken så fattade jag poängen. Släpp på kontrollbehovet och andas in all den kärlek jag har runt omkring mig....UTAN oro.


Man får be riktigt snällt om man ska få tillbaks sina kryckor från Theo. Så fort han la ögonen på dom så var det hans.


Första luckan i chokladjulkalendern öppnas. T förstod poängen med att ta en i taget sådääär.


Ett försök att sno en till.


En superfin tänker på dig blomma av Lisa, Micke o Algot kom med blombud. Blev så himla glad.




Lite julpyssel med lingonris ökar julkänslan.


Världens dyraste saffran.

Börjar bli riktigt rastlös av att vila kroppen, var bara tvungen att hanka mig ut förut och insåg då att jag kanske inte var så pigg. Fick utnyttja gammelgubbarnas vilbänkar (2 meter mellan varje bänk) med kryckorna och andades tungt. Är det såhär det känns att vara gammal tro?
Kände även lite extra med foten på varje pöl som såg hal ut innan jag klev ut, känns som min kropp skulle gå i tusen bitar om jag ramlade igen.

Ska samla krafter nu och hämta T. Planerar lusse-bullebak i eftermiddag. Han brukar ju tröttna i halvlek och börja kasta deg så det gäller att baka fort.

Godeftermiddag från en mördbultad Emma.