Jul jul strååålande jul.

Jag står och glor surt på de gråaste träden jag sett, i ett av dom hänger en julbelysnings-slinga och försöker lysa med sitt budskap....att nu är julen här, mys på, vad glad!!
Jag blir ännu surare på att inte julkänslan tagit mig med storm än, inte iår heller. Jag har gjort mitt bästa för att komma i stämning men det verkar omöjligt--jag skyller mkt av det här på vädret. Julbelysningarna utomhus skvallrar snarare om att någon glömt ta ner dom, att julvädret varit förbi för länge sen.
Bussen kommer, torktork med handdes. på röret jag måste stå och hålla i, missar nästa buss, svär högt och bryr mig inte ett skit om att folk glor. Jag bryr mig inte-känslan har varit strak hos mig de senaste dagarna.
Humöret stiger dock ngt när jag läser i expressen att det ska bli kallt nästa vecka, 50 procents chans att det blir en vit jul. Hmmm.
Jag har aldrig tidigare upplevt jultröttheten som alla pratar om, kanske för att det här är första året som jag verkligen jobbar arslet av mig för att få allt att gå ihop. Så kanske, slår den lite extra hårt mot sitt nya offer.
Jag börjar dagdrömma....det gör jag alltid när det blir för mkt runt omkring mig. Dagdrömmer alltid om samma sak, landet. Det har jag gjort sen jag var liten. Jag minns det jätteväl. Såfort det var jobbigt så blundade jag och så var jag där. Bland blommor, hästar och frihet. Det är min lugna plats....och återigen är jag där i tankarna.
Jag blir nästan förvånad, julen har alltid varit min favorit-tid och nu känns den ingenting. Vad händer?
Theo verkar inte heller vara stormförtjust, såfort jag säger tomte backar han och säger nej nej nej nej.
Igår åt han på en tomtechoklad, han mumsade glatt i sig tills han vecklade upp pappret och upptäckte attdet var en tomte han mosade i sig. Då slängde han iväg den med ett skrik och var chockad en lång stund. Tomten fick flytta in i kylen, och där får han bo kvar.
Jag hoppas fortfarande på att känslan ska infinna sig snart, kanske hos mor o far?
Kanske när granen kommer upp?
Kanske när jag tvingas vara jultomte som varje år, kanske när jag ramlar ute för den j****a tomtemasken åker på sidan när jag ska knacka på altandörren för att överraska alla barn. Ingen brukar ens vända på huvet i soffan där dom sitter, alla fattar att det är moster, däremot kanske jag kan ge men för livet till min stackars son?


Förra årets gran kan ju väcka vilken surpuppa som helst till julkänsla.

God förmiddag!!


Jag tror och hoppas fortfarande på

Dilemman

Dagens "svåra" dilemman.

-Theo vägrar klä på sig, äta, byta blöja samt borsta tänderna när man har ca 4 minuter på sig att gå till BVC
-Jag har så fettigt hår att jag kan dela in det i olika klumpar (man vill ju se respektabel ut när man går till BVC...något jag fått för mig.)
-Theo skriker hela vägen, vägrar gå in till det traumatiska vaccin-BVC, skriker NEEEEEJ åt doktorn och gör sitt bästa för att slå till henne.
-Mitt mammahjärta gråter när jag måste lämna en gråtande miniapa för att gå på tråkig föreläsning.
-Det regnar och mitt fettiga hår börjar rinna med konstig konsistens.
-Bussen är så full så jag måste sitta i framrutan, känns säkert.
-Föreläsningen visar sig vara så tråkig så jag skriver Ullaredsinköpslista istället, räknar fråknar på armarna samt ställer diagnos på killens leverfläck i nacken framför mig.
-Mitt ben värker för jag ska vara cool att gå utan kryckor, jag haltar hela dagen som en gammal alkis.
-Jag känner mig ensam och vilse i skolan fast jag har människor omkring mig hela tiden.
-Jag förundras över hur man kan få NOLL poäng på den fråga på tentan jag var mest säker på.
-Hämtar en trött och hängig kille från dagis...planerar om veckan för att kunna vara hemma.
-Sätter igång storbak (igen) med Theo, han tröttnar när vi vispat ägg och socker poröst och resten av bakningen sker med blandade aktiviteter, bland annat med kladdiga fingrar leta "plyplan" på youtube till T.
-Skiter i att plugga, Ullared känns viktigt att kolla på samt att prata 2 timmar i telefon.
-Skäms för att inte ha pluggat...kan tydligen bara göra det med eld i baken.

Min dag....inga stora problem, bara en helt vanlig regnig dag som man helst bara hade velat tillbringa hemma...under filten...med mina apor.


Julbak...än så länge hade jag sällskap.


Resultatet...tappade formen men smakade utsökt.










Vem orkar göra egen?


Nu för tiden kör vi stenhårt med hjälm i den här familjen.


Lite morgonmys när kusin Olle sov över.

Godnatt.

Ett besök på sjukan

Jag brukar fundera på vad som skulle krävas för att jag ska sluta oroa mig för saker som möjligtvis kan hända och istället leva i nuet. Ett litet tecken sådär så jag förstår att jag inte kan kontrollera allt i livet.
Ett litet tecken blev det inte direkt, utan snarare en rejäl smäll i huvet som gick rakt in i mitt medvetande.
Efter ett återbesök hos massören kände jag mig mjuk och fin i kroppen och cyklade hem, snabbt som tusan så jag skulle hinna pussa lillapan godnatt. Jag hann dock inte känna av den där avslappnade känslan i kroppen särskilt länge då en bil, som tydligen hade lika bråttom som jag körde rakt på mig.
Starka ljus från framljusen, en hög bank på bilen, skenet av gatulyktorna när jag for upp i luften och tanken-nu dör jag...jag vill INTE...är det jag starkt minns. Kaos bland minst 10 nyfikna åskådare och föraren som fick panik. Ambulanser kom, polis, brandmän, föraren skrek att jag hade stora knölar i huvet som jag fick när jag bankade i bilen (det visade sig vara min alien-huvudform vilket jag ilsket informerade han om), jag bölade, skrek rakt ut om vartannat och gubbarna bråkade om vem av dom som höll mitt huvud mest rakt.
Sen gick allt så fort, in på akuten, jag fick mer och mer ont i huvudet och nacken vilket gav mig panik att jag hade fått nån blödning eller nått, upp på röntgen, pussa på Erik, gråta, vara rädd, frågor som hur blir det med ullared ställdes till E (nödvändig fråga just då kände jag) men framför allt kände jag tacksamhet..
Tacksamhet för att jag jag levde, tacksamhet för att jag hade skyddsänglar som vakade över mig....tacksam över att jag fick gå och klappa på en snusandes Theo igen.
Vi lärde oss 2 saker den kvällen....ta vara på nuet och använd hjälm.
Man räknar inte direkt med att det ska hända sånna saker som att man går och blir påkörd, man aktar sig ju alltid, kollar en o två ggr innan man går över gatan och funderar inte så mkt mer på det.
Även om jag tyckte det var ett lite vääääl hårt tecken så fattade jag poängen. Släpp på kontrollbehovet och andas in all den kärlek jag har runt omkring mig....UTAN oro.


Man får be riktigt snällt om man ska få tillbaks sina kryckor från Theo. Så fort han la ögonen på dom så var det hans.


Första luckan i chokladjulkalendern öppnas. T förstod poängen med att ta en i taget sådääär.


Ett försök att sno en till.


En superfin tänker på dig blomma av Lisa, Micke o Algot kom med blombud. Blev så himla glad.




Lite julpyssel med lingonris ökar julkänslan.


Världens dyraste saffran.

Börjar bli riktigt rastlös av att vila kroppen, var bara tvungen att hanka mig ut förut och insåg då att jag kanske inte var så pigg. Fick utnyttja gammelgubbarnas vilbänkar (2 meter mellan varje bänk) med kryckorna och andades tungt. Är det såhär det känns att vara gammal tro?
Kände även lite extra med foten på varje pöl som såg hal ut innan jag klev ut, känns som min kropp skulle gå i tusen bitar om jag ramlade igen.

Ska samla krafter nu och hämta T. Planerar lusse-bullebak i eftermiddag. Han brukar ju tröttna i halvlek och börja kasta deg så det gäller att baka fort.

Godeftermiddag från en mördbultad Emma.

Hur gör man?

Jag har alltid, sen T föddes funderat på hur jag kommer bli när han börjar trotsa. När det är dags att börja uppfostra.
Precis som jag befarade går det halvbra. Jag är ingen uppfostrande mamma, det går bra inte. Jag försöker säga emot, blänga tillbaks och hålla minen, men det slutar alltid i att båda blänger sina suraste miner för att sedan tillsammans brista ut i asgarv och kramas. Visst--det är ju mysigt men kanskeeee inte håller i längden.
Jag sa till min syster Ia härom veckan när hon skulle hämta T från dagis och ha heldag ensamma en lååång lista på saker som hon måste tänka på.
Tex 1. Ha nått kul med när du kommer till dagis, han kommer väääägra klä på sig, sätta sig i vagnen, gallskrika samt slåss. (Ia upplevde inget av förgående.)
2. Ska du gå upp på stan?? Det går INTE, om du inte vill ha en bromskloss efter dig eftersom du kan glömma att han sitter i vagnen. (Ia hade gått länge på stan i olika affärer och shoppat medans T hade gnagit på ett äpple och sett glad ut.)
3. Man måste säga ifrån när han får utbrott, annars kan det balla ur. (Inget skrik, inget bråk på hela dagen.)
Det är säkert så att ett barn beter sig annorlunda med sina mammor, eller så är det så att T vet att han kan göra som han vill med mig.
Vad göra?
Jag vet inte faktiskt, jag undviker bråk, det har jag alltid gjort. Han får som han vill eftersom jag klarar helt enkelt inte av gnäll och skrik.
Jag lägger mig helt enekelt.
Jag tycker till och med det är en smula charmigt med trots. (Dock INTE på andra barn.) Jag menar, han är min prins och allt han gör älskar jag....kan inte hjälpa det. Allt känns så kärlek liksom. I like.

Idag har adventsmyset innfunnit sig lite mer i allafall, drog en sväng till stan och bara gick runt. Skönt. Köpte bland annat röda plysch-brallor till T som Erik trodde var till mig själv. Jaa, vet inte vad jag ska säga ibland om män.
Har även överträffat mina egna förväntningar och gjort adventspyssel till hemmet som jag sett i tidningar. Guldstjärna till mig själv.


Ingen författare till en "Hur man löser trots"-bok kanske men kul har vi, miniapan och jag.

Imorgon väntar en ny vecka med praktik, ge mig kraft...mkt kraft.

God kväll!!

Julpynt...mysigt eller jobbigt?

Alltså det är verkligen samma visa varje år, kolla i jultidningarna, bli inspirerad, stå och planera allt man ska köpa in.....och så närmar det sig. Julkänslan infinner sig inte alls med småduggande, vårvarmt väder ute. Erik är inte alls pigg på att leta julsaker nere i källaren där man måste vara blixtsnabb med en hjälpande hand till alla grejer som flyger ut när man öppnar. När väl sakerna är uppe dyker Theo ner i kartongerna (detta är ju iofs ett ganska nytt fenomen), slänger ut allt som går, hoppar på alla j****a julgranskulor, kastar glödlampor och skriker ett hysteriskt NEEEEEEEJ när jag frågar om han vill ha en stjärna i sitt rum. Kvällen fortsätter med att det innan adventsstäda hemmet blir allt annat än det när gardinerna ska ner och avslöjar ett tjockt damtäcke som flyger ut i rummet, lussebullarna som är planerade att baka lyser med sin frånvaro, det finns inga skarvsladdar till stjärnorna, Erik sätter på Onkel Kånkel som sjunger jullåtar med alla fina ord utbytta mot könsord och jag känner bara;
JAG SKIIIITER I DET HÄR!!
Jag hoppas snart julkänslan ska infinna sig.
För husfridens skull.






Vid fem på morgonen en lördag kanske man kan tycka det är halvsegt att vara en god mor...men farao vad Theo och jag har mysigt--tar tillfället i akt att bara vara, kolla på nördkatten på barn-TV och äta russin. Bra morgon.


Myspys efter dagis när Olle hämtar Theo.


Moster Ia på besök....vi firar Alice som fyller 10 med fika på mitt jobb--Kärlek.


Fredagseftermiddag med Jenny--Theo stortrivs med hennes sällskap som vanligt.




Kvällen fortsatte med Idol och svullooo. Så himla mysigt att vara med Jenny.

Stjärtmassage

Tydligen tycker min omgivning att jag ska gå på massage ibland, så att jag för en sekund ska slappna av och tänka på nått annat än knäppa saker...(vilket innebär konstiga sjukdomar, saker som möjligtvis ska hända, prestationskrav osv.) Så det gjorde jag...problemet är bara att jag finner det en smula konstigt att ligga halvnaken på en brits, inte prata och samtidigt då kunna slappna av.
När jag fick ett papper på en naken kropp och uppgiften att ringa in vart jag har ont ringade jag frenetiskt in hela kroppen och upplysrte om att jag var hård i hela kroppen, det var jag tydligen inte....min kropp var mjuk och fin som min massören uttryckte sig...okeeeej, en smula hyppo där med kanske. Hittat på att jag har en hård kropp?....märkligt men säkert sant.
Massören upplyste mig även om att vi inte skulle prata under tiden hon masserade, sådär ja--tvångstankar att prata bubblade i mig under hela tiden. Även ställa frågor som kan te sig en smula konstiga, just bara för att fråga. Hade även funderingar på hur min stjärt såg ut när jag låg sådär på mage med halvt nerdragna byxor. Jag kanske inte är den ulitmata kunden när det kommer till massage men jag försöker verkligen....för oh my god vad hon fick mig att slappna av.
Slak som en pannkaka, frusen och snurrig cyklade jag hem....somnade direkt på soffan och sov som en prinsessa.
Bra jobbat av massören--förlåt att jag är en knepig kund.

Annars har det varit långa dagar på sistonde, inte sett mkt av min familj vilket jag saknar.
I söndags hade jag en heldag med Theo, dock utan Erik eftersom vi jobbar omlott. Men mysigt var det med T, jag njöt verkligen av att bara få njuta av honom en hel dag, jag älskar dom dagarna. Det är verkligen kärlek för mig.


Anledningen till att man inte kommer iväg in tid om mornarna är många, här är en.





På vår mysturné i söndags åkte vi till Theos gammelmormor


Provkörning av rullator, kanske inte behövs på etag men ändå..


Nästa man på tur på turnén var Eriks morbror...party tyckte T

Nu ska jag lägga mig ner i våran nya soffa och bara vara....en annan grej jag har i uppgift...

GodKväll!!

Min egen chef

När man pluggar har man ingen som säger åt en när och hur man ska plugga...inte här på universitetet i alafall. Här är man sin egen chef.
För en person som mig funkar det sådär, jag tenderar att ta nååågot för långa pauser och tappar lätt fokus. Min andra hälft (den förnuftiga) pratar högt och tydligt med mig och jag lyssnar ibland. Bland annat på tentan förra fredagen--hälften pratade lugnt och sakligt med mig och nynnade även låtar för mig så jag skulle lugna ner mig. Det fick man tydligen inte--vakttanten blängde och hälften fick hålla käft och klappa på kinden istället.
Jag ska ärligt säga att just den dagen hade jag svårt att lyssna på min inre lugnande röst. Jag var fruktansvärt nervös och Karins SMS om att jag var en smartskalle hade tyvärr inte alls någon effekt.
Jag fann situationen märklig att man står i ett sjukt långt led och ska visa sitt leg för att sen sätta sig i ett skyddsrum med lågt i tak och skriva, skriva, skriva, skriiiva. Jag har behov att känna inspiration runt omkring mig, det enda jag såg då var andra smartskallar som flitigt skrev och sprang och vässade pennorna om vartannat. Spraaaakspraaaak hörde man när dom vred om, småléende och nöjda av vad dom hittills skrivit.
Jag tittade surt ner på tentan, ångrade djupt att jag hade "chansat" på att vissa saker inte skulle komma.
Min lugnande sida hade svårare och svårare att tränga sig fram bland alla panikkänslor--jag förblev en darrande, och panikslagen student den morgonen.
Buuuuurrrr för tentor säger jag--inte min grej....inte alls.





Tröjan Theo har på sig fick vi hemskickad på posten i veckan. Kristina heter hon som har gjort den--jag blev så otroligt glad. TACK!!



Nu tror jag min fikapaus är slut...hörs snart igen.
Godmorgon!!