Jag hör på E att det börjar närma sig sändning för försnacket på VM. Han börjar prata i en hög stämma och hoppar lite konstigt i soffan...jag stänger av dammsugaren, den är förbjuden, det fattar jag med. T trycker på alarm på sin motorcykel och E talar om vilka regler som gäller för kvällen. T skiter i det, jag med men ändå vet jag inte om jag verkligen får vara med och titta senare på kvällen. Det här är kvällen med stort K, E har hejat på Holland sen -88 och jag glider ner i puffen med en folköl efter att T har somnat. E talar om för sin fotbollspolare O att jag bara kommer sitta högst en kvart, sen tröttnar hon alltid säger han. Jag går in hårt, säger att Spanien beter sig som mesar, försöker skrika OOOOOHHHHH vid rätt tillfälle, fäller kommentarer som jag hört expertgubbar på TV säga (handlade om fel lag visade det sig senare) och instämmer i grabbigt skratt vid olika tillfällen. Jag tycker jag gör ett fantastiskt jobb men OJ vad falskt det känns. Det skulle vara detsamma som att E satt och kommenterade Desperate Housew.;s-fruarnas kläder och fnissade. HELT FEL.
Jag önskar jag kunde göra bättre ifrån mig när min älskade har detta som största intresse, men det går bara inte. Jag vet inte vad jag ska säga förutom jobba hem (som oftast skriks i helt fel läge av mig), inte hur jag ska bete mig eller vad jag ska prata om. Det enda som har hänt är att jag vet mer om fotboll nu än vad jag vetat innan jag träffade E.
Förlåt min älskade E men det intresset kanske vi aldrig kommer att dela. Hoppas du förlåter mig.
Over and OffSide.
söndag 11 juli 2010
fredag 2 juli 2010
Farfar!
Vi bestämmer oss för att åka till farfar Olle och hälsa på. Han bor i byn på ett äldreboende ända sedan farmor dog för några år sen. Jag blir alltid vemodig när jag kommer dit, jag vill ta med alla gamlingar i bilen och åka på äventyr. Jag vill gå runt i allas rum och bjuda på underhållning i form av musik eller clowner eller vad som nu skulle tänkas pigga upp.
Farfar sitter ute i varm jacka och stickad tröja, jag i linne och shorts. Han fryser alltid, det har han jämt gjort. F är glad och lite soligt förvirrad, han och Theo blir polare och pratar och skojar. T varvar detta med att leta efter sin kusse Olle där på hemmet som han trodde var målet för resan.
Vi dricker pommac och pratar om blommorna, det gör vi alltid. F berättar även om när han var ung och vilka busiga saker han gjorde då. Favoriten är när han smällde smällare så det stördes och hördes över hela bygden. Sen skrattar han alltid gott, han verkar nöjd med sina bustrick.
F brukar även alltid fråga om jag varit full någongång. Jag skakar alltid på huvudet och säger att sånt håller inte jag på med. Jag ljuger lite, men den lögnen känns okej för F blir alltid så nöjd med det svaret. Själv har han bara varit full en gång, det var när Nisse i Hult hade brännvin i bakfickan som dom delade på. En gång och aldrig mer säger han medan hans nykterist-ring blänker till i solen. Jag tror honom.
F och jag har har alltid varit kompisar, det är också nått som han alltid säger. Jag älskar att vara hans
kompis. F är underbar och rolig, den stiligaste 95-åringen jag sett, alltid klädd i slips och kavaj.
Han luktar rakvatten och är så snäll att man vill stanna i hans närhet, stanna och bara vara liten igen.
Tänk vad många minnen man har från farfar och endast glada sådana. Han är den enda som jag vet som aldrig tröttnar på ens närvaro. Han kan prata i timmar, gärna om samma saker om och om igen. Om man tröttnar på samma berättelse kan man själv avsluta den, då blir han alltid lika glad. ”Tänk”, säger han. ”Tänk att du visste vad jag skulle säga”. Sen skrattar han så han hoppar i stolen.
Min fina, vackra Farfar-du är underbar.
Fikapaus.
T o F kollar in fiskarna.
Världens finaste.
Farfar sitter ute i varm jacka och stickad tröja, jag i linne och shorts. Han fryser alltid, det har han jämt gjort. F är glad och lite soligt förvirrad, han och Theo blir polare och pratar och skojar. T varvar detta med att leta efter sin kusse Olle där på hemmet som han trodde var målet för resan.
Vi dricker pommac och pratar om blommorna, det gör vi alltid. F berättar även om när han var ung och vilka busiga saker han gjorde då. Favoriten är när han smällde smällare så det stördes och hördes över hela bygden. Sen skrattar han alltid gott, han verkar nöjd med sina bustrick.
F brukar även alltid fråga om jag varit full någongång. Jag skakar alltid på huvudet och säger att sånt håller inte jag på med. Jag ljuger lite, men den lögnen känns okej för F blir alltid så nöjd med det svaret. Själv har han bara varit full en gång, det var när Nisse i Hult hade brännvin i bakfickan som dom delade på. En gång och aldrig mer säger han medan hans nykterist-ring blänker till i solen. Jag tror honom.
F och jag har har alltid varit kompisar, det är också nått som han alltid säger. Jag älskar att vara hans
kompis. F är underbar och rolig, den stiligaste 95-åringen jag sett, alltid klädd i slips och kavaj.
Han luktar rakvatten och är så snäll att man vill stanna i hans närhet, stanna och bara vara liten igen.
Tänk vad många minnen man har från farfar och endast glada sådana. Han är den enda som jag vet som aldrig tröttnar på ens närvaro. Han kan prata i timmar, gärna om samma saker om och om igen. Om man tröttnar på samma berättelse kan man själv avsluta den, då blir han alltid lika glad. ”Tänk”, säger han. ”Tänk att du visste vad jag skulle säga”. Sen skrattar han så han hoppar i stolen.
Min fina, vackra Farfar-du är underbar.
Fikapaus.
T o F kollar in fiskarna.
Världens finaste.
Hej sommaren!!
Jag tror knappt det är sant när jag inser att jag äntligen är ledig. På ett år har jag inte haft en enda dag då jag bara har kunnat andas, kravlöst andas. Nu har jag en hel sommar framför mig, med undantag på lite enstaka jobb-veckor, att glänsa, bli sommarfräsch och smart.
Det vet jag innerst inne att jag inte kommer bli...jag kommer att ta alla tillfällen till att sova, jag kommer lukta landet och ha fettigt hår och jag kommer lägga hjärnan i facket som inte behöver tänka ut en enda smart tanke. Min familj har förundrats över hur ambitiös jag varit hela året, nu kommer de återigen få se den rätta Emma, flickan som inte i onödan lyfter ett finger.
Jag kommer gå i ide från allt.
Ängarna på landet är så vackra att det faktiskt gör lite ont i mig, det skiftar i gult från smörblommorna och i vitt från hundkexen. Hästarna går i flock och bara myser och när jag vänder mig om till andra hagen ser jag kor tillsammans med deras kalvar, samt en galen tjur som vill para sig med alla kossor.
Jag njuter och precis som varje sommar försöker jag minnas dofterna och synen av allt det vackra så jag kan plocka fram allt det i höst.
Lisa och Algot hälsar på och dagarna bara flyter iväg, vi sitter i solstolar och glor på våra ungar som leker i solen. Vi äter glass och bullar och det största problemet som infinner sig är vad vi ska äta till lunch...(vilket iofs inte heller är nått problem eftersom man på landet måste planera måltider en vecka i förväg....1,5 mil till bynnnnn...dvs inga spontanköp.)
Lisa säger att hon känner att solbrännan börjar ta, jag tjurar inombords fastän jag lovat mig själv att skita i min frånvaro av pigment i år. Jag kan ändå inte låta bli att springa in och kolla den eventuella brännan i spegeln, jag har ju för tusan suttit ute hela dagen, men det händer inget i hyn. Jag har bara fått några röda soleksem-prickar på halsen som kliar och svider och när jag river på dom blir jag ännu vitare än innan.
Nyans; Ipren-vit med inslag av röda prickar.
Det gör inget, jag är glad ändå. Min kusin sa ju faktiskt att jag var röd om näsan i allafall...(om sanningen ska fram så klämde jag pormaskar på morgonen så inte det heller var solbränna.)
Här är jag nu i vilket fall som helst, ledig och väääldigt slö med ett (nästan) ständigt nöjt leende på läpparna.
Hej sommaren, iår är första sommaren på länge som vi verkligen kan hångla.
I like you.
Min fina, kära Lisa.
Killarna åker traktor.
Jag försöker få bränna.
Drickpaus.
Det vet jag innerst inne att jag inte kommer bli...jag kommer att ta alla tillfällen till att sova, jag kommer lukta landet och ha fettigt hår och jag kommer lägga hjärnan i facket som inte behöver tänka ut en enda smart tanke. Min familj har förundrats över hur ambitiös jag varit hela året, nu kommer de återigen få se den rätta Emma, flickan som inte i onödan lyfter ett finger.
Jag kommer gå i ide från allt.
Ängarna på landet är så vackra att det faktiskt gör lite ont i mig, det skiftar i gult från smörblommorna och i vitt från hundkexen. Hästarna går i flock och bara myser och när jag vänder mig om till andra hagen ser jag kor tillsammans med deras kalvar, samt en galen tjur som vill para sig med alla kossor.
Jag njuter och precis som varje sommar försöker jag minnas dofterna och synen av allt det vackra så jag kan plocka fram allt det i höst.
Lisa och Algot hälsar på och dagarna bara flyter iväg, vi sitter i solstolar och glor på våra ungar som leker i solen. Vi äter glass och bullar och det största problemet som infinner sig är vad vi ska äta till lunch...(vilket iofs inte heller är nått problem eftersom man på landet måste planera måltider en vecka i förväg....1,5 mil till bynnnnn...dvs inga spontanköp.)
Lisa säger att hon känner att solbrännan börjar ta, jag tjurar inombords fastän jag lovat mig själv att skita i min frånvaro av pigment i år. Jag kan ändå inte låta bli att springa in och kolla den eventuella brännan i spegeln, jag har ju för tusan suttit ute hela dagen, men det händer inget i hyn. Jag har bara fått några röda soleksem-prickar på halsen som kliar och svider och när jag river på dom blir jag ännu vitare än innan.
Nyans; Ipren-vit med inslag av röda prickar.
Det gör inget, jag är glad ändå. Min kusin sa ju faktiskt att jag var röd om näsan i allafall...(om sanningen ska fram så klämde jag pormaskar på morgonen så inte det heller var solbränna.)
Här är jag nu i vilket fall som helst, ledig och väääldigt slö med ett (nästan) ständigt nöjt leende på läpparna.
Hej sommaren, iår är första sommaren på länge som vi verkligen kan hångla.
I like you.
Min fina, kära Lisa.
Killarna åker traktor.
Jag försöker få bränna.
Drickpaus.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)