Farfar sitter ute i varm jacka och stickad tröja, jag i linne och shorts. Han fryser alltid, det har han jämt gjort. F är glad och lite soligt förvirrad, han och Theo blir polare och pratar och skojar. T varvar detta med att leta efter sin kusse Olle där på hemmet som han trodde var målet för resan.
Vi dricker pommac och pratar om blommorna, det gör vi alltid. F berättar även om när han var ung och vilka busiga saker han gjorde då. Favoriten är när han smällde smällare så det stördes och hördes över hela bygden. Sen skrattar han alltid gott, han verkar nöjd med sina bustrick.
F brukar även alltid fråga om jag varit full någongång. Jag skakar alltid på huvudet och säger att sånt håller inte jag på med. Jag ljuger lite, men den lögnen känns okej för F blir alltid så nöjd med det svaret. Själv har han bara varit full en gång, det var när Nisse i Hult hade brännvin i bakfickan som dom delade på. En gång och aldrig mer säger han medan hans nykterist-ring blänker till i solen. Jag tror honom.
F och jag har har alltid varit kompisar, det är också nått som han alltid säger. Jag älskar att vara hans
kompis. F är underbar och rolig, den stiligaste 95-åringen jag sett, alltid klädd i slips och kavaj.
Han luktar rakvatten och är så snäll att man vill stanna i hans närhet, stanna och bara vara liten igen.
Tänk vad många minnen man har från farfar och endast glada sådana. Han är den enda som jag vet som aldrig tröttnar på ens närvaro. Han kan prata i timmar, gärna om samma saker om och om igen. Om man tröttnar på samma berättelse kan man själv avsluta den, då blir han alltid lika glad. ”Tänk”, säger han. ”Tänk att du visste vad jag skulle säga”. Sen skrattar han så han hoppar i stolen.
Min fina, vackra Farfar-du är underbar.
Fikapaus.
T o F kollar in fiskarna.
Världens finaste.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar