Ett besök på sjukan

Jag brukar fundera på vad som skulle krävas för att jag ska sluta oroa mig för saker som möjligtvis kan hända och istället leva i nuet. Ett litet tecken sådär så jag förstår att jag inte kan kontrollera allt i livet.
Ett litet tecken blev det inte direkt, utan snarare en rejäl smäll i huvet som gick rakt in i mitt medvetande.
Efter ett återbesök hos massören kände jag mig mjuk och fin i kroppen och cyklade hem, snabbt som tusan så jag skulle hinna pussa lillapan godnatt. Jag hann dock inte känna av den där avslappnade känslan i kroppen särskilt länge då en bil, som tydligen hade lika bråttom som jag körde rakt på mig.
Starka ljus från framljusen, en hög bank på bilen, skenet av gatulyktorna när jag for upp i luften och tanken-nu dör jag...jag vill INTE...är det jag starkt minns. Kaos bland minst 10 nyfikna åskådare och föraren som fick panik. Ambulanser kom, polis, brandmän, föraren skrek att jag hade stora knölar i huvet som jag fick när jag bankade i bilen (det visade sig vara min alien-huvudform vilket jag ilsket informerade han om), jag bölade, skrek rakt ut om vartannat och gubbarna bråkade om vem av dom som höll mitt huvud mest rakt.
Sen gick allt så fort, in på akuten, jag fick mer och mer ont i huvudet och nacken vilket gav mig panik att jag hade fått nån blödning eller nått, upp på röntgen, pussa på Erik, gråta, vara rädd, frågor som hur blir det med ullared ställdes till E (nödvändig fråga just då kände jag) men framför allt kände jag tacksamhet..
Tacksamhet för att jag jag levde, tacksamhet för att jag hade skyddsänglar som vakade över mig....tacksam över att jag fick gå och klappa på en snusandes Theo igen.
Vi lärde oss 2 saker den kvällen....ta vara på nuet och använd hjälm.
Man räknar inte direkt med att det ska hända sånna saker som att man går och blir påkörd, man aktar sig ju alltid, kollar en o två ggr innan man går över gatan och funderar inte så mkt mer på det.
Även om jag tyckte det var ett lite vääääl hårt tecken så fattade jag poängen. Släpp på kontrollbehovet och andas in all den kärlek jag har runt omkring mig....UTAN oro.


Man får be riktigt snällt om man ska få tillbaks sina kryckor från Theo. Så fort han la ögonen på dom så var det hans.


Första luckan i chokladjulkalendern öppnas. T förstod poängen med att ta en i taget sådääär.


Ett försök att sno en till.


En superfin tänker på dig blomma av Lisa, Micke o Algot kom med blombud. Blev så himla glad.




Lite julpyssel med lingonris ökar julkänslan.


Världens dyraste saffran.

Börjar bli riktigt rastlös av att vila kroppen, var bara tvungen att hanka mig ut förut och insåg då att jag kanske inte var så pigg. Fick utnyttja gammelgubbarnas vilbänkar (2 meter mellan varje bänk) med kryckorna och andades tungt. Är det såhär det känns att vara gammal tro?
Kände även lite extra med foten på varje pöl som såg hal ut innan jag klev ut, känns som min kropp skulle gå i tusen bitar om jag ramlade igen.

Ska samla krafter nu och hämta T. Planerar lusse-bullebak i eftermiddag. Han brukar ju tröttna i halvlek och börja kasta deg så det gäller att baka fort.

Godeftermiddag från en mördbultad Emma.