.: Julefrid

Jag har egentligen aldrig gillat att åka tåg...jo kanske innan man skulle åka med barn. Resan hem till mamma o pappa gick ändå förhållandevis lugnt till, det verkade inte som om så många tagit samma beslut som oss att åka kl 07.00 på julaftonsmorgon.
Så förutom Eriks svordomar över vagnen och SJ så hade vi det ganska så behagligt.
Som vanligt kryper jag in i min trötthetsbubbla när jag kommer hem, jag bara måste sova och det är Nu. Ca en timme var det tyst sen dundrade alla in, julen var igång.
Småkillarna bråkar om vem som ska vara närmast morfar i en ljudvolym som är svår att förklara, mamma är stressad över julbordet, Theo har tandvärk och är sur som en citron, nån har fisit ner vardagsrummet och skyller på att det är granen som luktar (gissa vem det kan vara, inte så svårt val), barnen vill öppna paket när vi ska äta julbord, Theo vill bara ha glass, jag blir ledsen för att jag inte är liten längre och måste gråta över det (händer varje jul).
En helt vanlig jul helt enkelt, underbar, lite småkaos och med massor med kärlek.
Staden var sagolikt vacker med all snö och tända ljus...mysrus.
Tågresan hem spenderade vi stående på ett FULLproppat tåg. Theo var på humör ilsken och jag lekte mig svettig med honom för att han skulle hålla sig lugn. Bland annat satt vi på ett plaskvått tåg-golv och skar låtsasfrukter som han fått i julklapp. Theo sminkade även sig själv och tjejen brevids hand. Vi hängde i olika ställningar och jag svor över att aldrig mer åka tåg, Erik stämde in.